ANGELICATO

Inlägg publicerade under kategorin Gästbloggare

Av angelica - 10 november 2009 00:45

HOJ.



Detta är Anna som skriver. Eftersom Angelica skriker efter ordbajsande gästbloggare och jag vill ha uppmärksamhet och bekräftelse så ställer jag gärna upp. Eller ja, jag vet inte om hon vill ha ordbajsande gästbloggare men det är min nisch så det får hon hålla keft och leva med. Jag är hennes kusin btw.



DETTA INLÄGG ska handla om mitt London-liv, föreslog Angelica. Är nämligen så att jag firade 7 veckor i denna stad (löv of my life) igår. Skulle kunna ladda upp tusen bilder och rabbla alla turistattraktioner som jag har nördat, men jag orkar nog inte känner jag. Det är inte så spännande och det finns i min egen blogg, som kommer länkas i detta inlägg. Istället går jag på plan B som Angelica hade för mig: MINA MISSLYCKANDEN I ENGLAND. För att göra det hela så enjoyable som möjligt så blir det även i version a la Anna - PUNKTLISTA.


- Det värsta jag gjort var när jag efter festligheter slocknade på en nattbuss och vaknade på fel sida av Themsen. Det sjuka i det hela är att jag inte var jättepackad - alltså kan jag inte skylla på det. Hursomhelst så vaknade jag och blev smått stressad, desorienterad och förvirrad med tanke på situationen, så jag kastade mig på stoppknappen och rusade av bussen - utan mitt Oystercard-fack som innehöll Oystercard, bankkort, körkort och Starbucks-kort. Insåg att detta var kvar när jag skulle på nästa buss. Resulterade i att jag wajnade hos alla busschaufförer och de tyckte tydligen så synd om min miserabla uppenbarelse (eller så var det för lata för att ha min eventuella död på mitt samvete) så de lät mig åka runt gratis i fyra timmar samt gav mig guidningar (alla sa olika saker) om hur jag skulle hitta rätt destination för att jaga ikapp bussen. Touren slutade klockan 9 på morgonen i Westbourne Park bussgarage där mina saker INTE fanns. Jag har nytt bankkort nu men är fortfarande körkortslös.


- Jag har gjort samma sak ännu en gång - fast med en kavaj från Zara. Dock var det här en mitt-på-dagen-variant, endast orsakat av misstänkt senildemens.


- Stod och SMS:ade i en buss (utan att hålla i mig alltså) som pallnitade - och

flög rakt in i en liten asiatisk tant. STACKARS :( Skämdes ihjäl.


- Gick och tjillade nedför en dubbeldäckar-trappa när busschauffören tvärgasade - och jag sprang/flög rakt in i väggen i bussens undervåning. Det lät verkligen SMACK (eller plask?) och alla stirrade förståeligt nog jättemycket.


- Har även drällt min börs - dock utan innehåll av större värde, luckily.


- Kjol + extremt korsdrag i tunnelbanan = Marylin Monroe. Wiho.



- Jag och min vän Skrulf/VICTOR om man så föredrar var på Cargo (klubb@Shoreditch) för några helger sen. När det stängde vid tre skulle vi ut därifrån, så vi hämtade jackorna och traskade ut genom dörren. Där fanns ett sånt där "rep-staket" för att styra upp köandet, och vi skulle gena över det. Skrulleboi skuttade över som en atletisk antilop (eller inte, men han kom i alla fall över) men när det var dags att göra min version av bedriften så överskattade jag mig själv som vanligt. Medan jag befann mig mitt i mitt graciösa språng, i luften över staketet, fastnade jag typ med foten i det. Blev alltså som tvärstopp och platt fall (i det närmaste faceplant), tänk er även här en plask-ljudeffekt. Vi höll på att dö, förmodligen mest Skrulf eftersom han fick äran att bevittna hela incidenten - jag kan bara föreställa mig hur det såg ut och hoppas att någon övervakningskamera var in action så att det finns bevarat. Att jag offrade mitt knä gör ingenting, det var för sportens skull.


- Det mest tacky jag har gjort har två kandidater.

1. Dra världens walk of shame dagen efter utgång genom hela London/Londons tunnelbanesystem i gårdagens fest-outfit och risiga hår.

2. Komma hem från Halloweenfest 8 på morgonen, duscha och åka direkt till jobbet.





Nu kommer jag inte på så mycket mer, vill ni höra mer om mitt miserabla liv så får ni läsa min blogg som jag LITAR PÅ ATT MIN KÄRA SLÄKTING LÄNKAR HÄR NÅGONSTANS. HERRÅ



Hennes blogg finns här!


ANNONS
Av angelica - 17 april 2009 12:46

jag vill ha sex med en hezt.

ANNONS
Av angelica - 15 oktober 2008 02:06

oj vad deprimerande det forna skriveriet låter! herre min gudomliga jesus kristus i himmelen gud som haver barnen kär.

hoppas ni inte tar det förra inlägget som en:

buhutycksyndommig-grej, för då har ni tagit ett budskap, brutit det på mitten, mixat det i en balja för att sedan ha våldtagit den pulvriserade avkomman och därefter spytt det i ansiktet.


vips så kan ett budskap bli ett blöehsk3p*fnixÄ*


Jag vet inte, ni tjejer kanske föredrar om man skriver om något nytt smink? eller nagellack?, kanske vad man åt idag? vad man har på sig? vad man har för söta små tankar om små ytliga saker? hur mitt horoskop lyder? vad är mitt namn på japanska? om jag vore ett djur, vilket skulle jag då vara?


oj vänta, är det verkligen intressant...*ganska lång paus*...nej?


We are glory glorious


Av angelica - 14 oktober 2008 20:38


Livet är inte alltid lätt, men ibland händer det något.



Jag var en äcklig unge på högstadiet som var den karaktären som drog på sig den alltför tillgjorda glada minen vid intrampet på skolgården.

Jag var killen med självförtroendet under havsbotten, han som tillät någon skratta åt någonting som skar djupt i ens hjärta.

Det var i åttan som allt tog tag i mig och fick mig att gå ur balans. Det var som att springa upp för oändliga trappsteg, som att simma i den 50 meter långa simbassängen och försöka slå världsrekord. Individerna runt omkring mig tog ett andetag, tröck ifrån med benen och var genast i andra änden av bassängen bärandes på ett riktigt brett lende medan jag inte slutförde loppet på grund av någon slags överansträngning,


jag kom inte en meter.


Jag var inte mobbad, men man skulle lätt kunnat kalla mig för ett mobboffers ideal, "Flytta dig tjockis" räckte säkerligen gott och väl för att förvandla den annars klarblå himmel till gråaste grå under någon dag.


Detta hände inte mig, tack vare min omgivning. Där fanns inte någon testosteron-pumpad person med avsaknad av empati, "bara" ett gäng stöttande vänner, det tackar jag för.


Inte var det nog med att jag hade en taskig kropp, en sen pubertet och en drabbads självförtroende, nej, då skulle föräldrarnas skilsmässa inledas samtidigt som jag sakta men säkert gled ifrån min storasyster varpå jag senare fick det intalat för mig att det var droger som denna damen höll på med, amfetamin.

"Det enda man kan göra i det här läget är att visa kalla handen"

Förstår ni, under en tidsperiod var det "bästa" beslutet att inte ens ta kontakt med henne.


Jag citerar min älskade lärare som intalar en att hålla lågan levande, vilket var precis vad jag gjorde. "Det kommer att bli bättre"


Nu var jag inte något extrem-fall men det behöver inte vara extremt för att någon skall känna på just ett "extremt" sätt, eller hur?


Någonstans smög sig en vändpunkt in likt i en lycklig saga. Att placera vändpunkten är en, inte alltför lätt uppgift men i slutet av ettan på gymnasiet kanske skulle vara var pekpinnen skulle hamna på tidsdiagrammet.


Jag tycker bra om mig själv


Numera skymtar jag ett utomordentligt mobboffer då och då på inpuls. Tänk er karaktären Peter Griffin från Family Guy, så ser denne pojke ut. Jag vet att han är mobbad, något deprimerande är väll att den här människan tillbringar cirka 10 sekunder i duschen (någonting som jag brukade göra på högstadiet). Jag känner ett starkt medlidande och ibland får jag bara känslan av att gå fram till honom och säga att inget får hålla honom i den mörka gyttjan. Inget hat är värt att tillbringa de onda själarna, fokusera på framtiden, allt kommer att bli bättre.


Jag vet att det finns de som verkligen förtjänar att stå inför killen och åtminstone be om ursäkt för att ha förstört hans liv.


Jag nöjer mig när jag får höra att det inte finns några människor som behöver be om förlåtelse för att ha fått någon att må som en stenungsbakad räka på en vidrig pizza


Hoppas ni vet detta att:

Jag nu har allt, jag är den lyckligaste människan i världen.

Det var mer än jag någonsin kunde drömma om.


/ Kristofer

Av angelica - 12 oktober 2008 14:19


Mitt japanska namn är förövrigt: Meshikiarichimolukushi


A - ka
B - tu
C- mi
D - te
E - ku
F - lu
G - ji
H - ri
I - ki
J - zu
K - me
L - ta
M - rin
N - to
O - mo
P - no
Q - ke
R- shi
S - ari
T -chi
U - do
V - ru
W - mei
X - na
Y - fu
Z – zi

Av angelica - 12 oktober 2008 13:45

Söndagen måste väll ändå vara den dagen som till känsla går sakta som en sköldpadda men skymtar man digitalklockan då och då inser man att denna tickar lika snabbt som en fisk sprattlar.


Man tänker mest på att det är skola imorgon, att man inte kan vara uppe lika tidigt och att varje minut är dyrbar.


Angelica kontaktade mig lite i helgen, det var härligt att höra hennes röst och jag saknar henne så jävla mycket.


Angelica och hennes följeslagare, (eller om det är vice versa, det kvittar) hade tydligen varit ute på stan och levt livet, vilket märktes på hennes inte alltför nyktra meningsuppbyggnad. Ni förstår säkert att oro är någonting som alla känner i just ett sånt här läge, Inte för att jag tror att hon ska göra något, utan att jag tror att någon spanskt äckel med mustasch försöker droga ner henne och röva bort henne för att därefter sälja henne för 12 kameler till en arab. Denna oro är helt enkelt någonting man får leva med, annars är jag bara glad att hon iaf har haft en skön kväll, med tanke på vad som berättas från hennes bravader under den gågna veckan, "badat i hundbajs, blåmärken på händerna, rivsår på magen, alla dragit, hårt arbete"


Annat då? Nintendo Wii-turnering var ett faktum under fredagskvällen. TOPSPIN, tennisspel var vad som väntade. Vann 2 första matcherna bara för att sedan bli rejält nerspöad av både Robert och Janne.

Måste säga att jag underskattade denna underbara spelkonsol. Nästan bättre än vanlig tennis, eller?


Ha en fortsatt trevlig dag......eller?



Av angelica - 10 oktober 2008 07:15


Alltså det är smärtsamt snuskigt att vara utan fräsflickan, okej, visst, det har bara gått en vecka, det är man nästan van vid, men det blir så jävla mycket värre bara för att hon är 300 mil bort.

Drömmer sexdrömmar om henne varje natt, fett tråkigt att behöva vakna och sedan, med en suck, konstatera hennes frånvarande.


Snart är det skola med fitt Andersläraren. Han är helt jävla störd i huvudet, och dryg som satan. Ställer man en fråga så svarar han alltid någonting i stil med: "Vad tror du?", "Är det så?", "Man vet aldrig", "Fråga en kompis". Sen vet jag inte vad som gör han glad, det framgår nästan som att hela hans familj har blivit harpunerade av fiskare och därefter uppätna av hajar, ärligt. Bitter är ett bra ordval.


Ikväll är det bastukväll med älsklingspojkarna.


Jag älskar dig Angelica

Av angelica - 8 oktober 2008 01:32

My life, your entertainment ♥

Purple hair don't care. LULEÅ

 

Återkommande läsare? ↓

bloglovin

Omröstning ↓

Vad vill du se mer av i bloggen ?
 Klagomål
 Umgänge&Partaj
 Åsikter
 Bloggningstips
 Egopics
 Personlighetstester
 Vardagsbetraktelser
 Smink&Hårtips
 Bus&Hyss
 Tävlingar
 Videobloggar
 Musiktips

Senaste nytt

Kategorier

Tidigare år

Bloggträd

Länkar

Sök i bloggen

Translate

Följ min blogg ↓

bloglovin

Skaffa en gratis blogg p www.bloggplatsen.se