Livet är inte alltid lätt, men ibland händer det något.

Jag var en äcklig unge på högstadiet som var den karaktären som drog på sig den alltför tillgjorda glada minen vid intrampet på skolgården.

Jag var killen med självförtroendet under havsbotten, han som tillät någon skratta åt någonting som skar djupt i ens hjärta.

Det var i åttan som allt tog tag i mig och fick mig att gå ur balans. Det var som att springa upp för oändliga trappsteg, som att simma i den 50 meter långa simbassängen och försöka slå världsrekord. Individerna runt omkring mig tog ett andetag, tröck ifrån med benen och var genast i andra änden av bassängen bärandes på ett riktigt brett leénde medan jag inte slutförde loppet på grund av någon slags överansträngning,

jag kom inte en meter.

Jag var inte mobbad, men man skulle lätt kunnat kalla mig för ett mobboffers ideal, "Flytta dig tjockis"  räckte säkerligen gott och väl för att förvandla den annars klarblå himmel till gråaste grå under någon dag.

Detta hände inte mig, tack vare min omgivning. Där fanns inte någon testosteron-pumpad person med avsaknad av empati, "bara" ett gäng stöttande vänner, det tackar jag för.

Inte var det nog med att jag hade en taskig kropp, en sen pubertet och en drabbads självförtroende, nej, då skulle föräldrarnas skilsmässa inledas samtidigt som jag sakta men säkert gled ifrån min storasyster varpå jag senare fick det intalat för mig att det var droger som denna damen höll på med, amfetamin.

"Det enda man kan göra i det här läget är att visa kalla handen"

Förstår ni, under en tidsperiod var det "bästa" beslutet att inte ens ta kontakt med henne.

Jag citerar min älskade lärare som intalar en att hålla lågan levande, vilket var precis vad jag gjorde. "Det kommer att bli bättre"

Nu var jag inte något extrem-fall men det behöver inte vara extremt för att någon skall känna på just ett "extremt" sätt, eller hur?

Någonstans smög sig en vändpunkt in likt i en lycklig saga. Att placera vändpunkten är en, inte alltför lätt uppgift men i slutet av ettan på gymnasiet kanske skulle vara var pekpinnen skulle hamna på tidsdiagrammet.

Jag tycker bra om mig själv

Numera skymtar jag ett utomordentligt mobboffer då och då på inpuls. Tänk er karaktären Peter Griffin från Family Guy, så ser denne pojke ut. Jag vet att han är mobbad, något deprimerande är väll att den här människan tillbringar cirka 10 sekunder i duschen (någonting som jag brukade göra på högstadiet). Jag känner ett starkt medlidande och ibland får jag bara känslan av att gå fram till honom och säga att inget får hålla honom i den mörka gyttjan. Inget hat är värt att tillbringa de onda själarna, fokusera på framtiden, allt kommer att bli bättre.

Jag vet att det finns de som verkligen förtjänar att stå inför killen och åtminstone be om ursäkt för att ha förstört hans liv.

Jag nöjer mig när jag får höra att det inte finns några människor som behöver be om förlåtelse för att ha fått någon att må som en stenungsbakad räka på en vidrig pizza

Hoppas ni vet detta att:

 Jag nu har allt,  jag är den lyckligaste människan i världen.

Det var mer än jag någonsin kunde drömma om.

/ Kristofer

 

f

15 oktober 2008 10:44

...det du skriver och hur du skriver det berör en, som vanligt! =)

http://prism.bloggspace.se

 

Jzza

16 oktober 2008 14:59

jag tänker inte göra värsta utläggnigen om mitt eget liv här, men jag kan i alla fall säga att jag förstår!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

        Då var man på andra sidan jorden tillslut.  Varit här ungefär 3 veckor.  Känns fantastiskt att göra något annat än Luleå!   ...

Magkänslan har alltid rätt. Ibland går det bara inte att låta bli att vara en idiot. I slutändan var det ändå lika bra!Snart ger jag fingret åt allt här för ett bra tag, det är ungefär det som håller en vid ytan och ingen annan än jag själv som ger m...

        Finns mycket att säga, men blir inte mer. Varför? Magkänslan. ...

Nån här som varit dit?