ANGELICATO

Direktlänk till inlägg 9 januari 2008

Ridning är jobbigare än många tror

Av angelica - 9 januari 2008 22:16

Jag har nyss duschat efter att ha kommit hem från ridningen nyligt.


Konversation på ridningen med ridläraren:

Hon: Driv mer med skänklarna när hästen tjurar sådär, låt hon inte få som hon vill!'

Jag: GAH, jag har ju sån träningsvärk i benen !

Hon: AHAA på det viset :O


Är ju inte precis den härligaste blandningen när man har träningsvärk just i benen och samtidigt ha en häst som just den gången fått för sig att den tänker tjura vid galloppfattningarna! Det var så sjukt jobbigt att driva på som en sate även fast det det egentligen inte går att spänna musklerna. Fly förbannad blev jag mot slutet, var så less, så less, jävlat jag skulle ha igång hästjäveln om jag så skulle dö på kuppen. Jag lyckades och vid fattningen efter den gången så var det som att hon tänkte "Shit nu fan måste jag vad händer annars, nu direkt måste jag shit!" POFF så var vi iväg, och hon efter den gången fortsatte hon vara pigg ända till slutet och även i skritten. Hade jag inte fått henne på G då hade jag varit grymt missnöjd.

Lärarn frågade om jag ville ha spö, men jag sa nej, jag skulle klara det på egen hand hade jag bestämt mig för!


Det finns folk som tror att man bara sitter där och drar i två snören, så är det banne mig aldrig, det är en enorm kraftansträngning om man ska rida på riktigt och inte bara åka med. De musklerna som jag får mest träningsvärk i efteråt skulle jag nog säga är: Rumpan först och främst,lår, axlar, mage och vad. Hela kroppen tränas väl egentligen.


Förut, innan jag hade uppehållet så kände jag aldrig av att jag hade ridit, knappt heller efter att ha ridit flera timmar, då var ju de musklerna som använde på topp. Nuförtiden känns det ju, även fast jag började om i höstas igen. Första och andra gången efter omstarten var nog jobbigast måste jag säga; Benen var rangliga när jag klev av och det kändes inte som att jag kunde ge nog starka hjälper med benen som jag kunde göra förut, hemskt kändes det. Nu är det bättre, nu är det bra och det är jag nöjd över. Att vara ifrån ridningen 1½ år var riktigt tråkigt som sagt.


Det är skillnad att rida i en grupp med yngre, jämnåriga jämfört med en vuxengrupp som jag går i nu; I den förra gruppen så sades det inte mycket från ryttarna, det är väl där som det skiljer sig mest anser jag, att det är mer kommunikation hos äldre, vuxna personer. Själv är jag nog fortfarande en av de där tysta, jag är ju trots allt bara 17 och inte 40 som de andra i min grupp är, än har jag mycket socialt kvar att lära.

Det positiva med att det går att vara öppnare är att samspelet mellan ridläraren och en själv hjälper en att verkligen förstå, och även fast jag bara har gått ½ år nu på skäret så känner jag mig tryggare och vågar be om hjälp när något är galet. Det är roligare under en lektion när alla skrattar och har sig än när de runt omkring känner sig så rädda för att göra fel.

Benita, läraren brukar be mig att försöka släppa lite på det där att allt måste bli helt rätt, att man inte måste sitta fint som på tävling, så ibland brukar hon shasa på alla att 'NU, nu ska vi rida hur galet det än kan bli och se ut!'


Den häst som lärt mig mest måste nog vara Ravinsky och därefter Molly.

Ravinsky var helt underbar, den häst som passat mig bäst av alla hästar jag någonsin ridit, det kändes verkligen som att vi var ett team, där han lärde mig och jag tog till mig. Honom fick jag ha väldigt ofta. Jag kommer ihåg första gångerna jag hade honom, då testade han mig uti sjutton, bockade och provade allt möjligt. Där kommer då damen in i bilden, hon var ett riktigt muskelpaket, den föredetta draghästen från Tyskland, den tinker som placerade rasen tinker i mitt hjärta, -Molly. Molly verkade lugn som en filbunke på ridskolan i Råne när jag provade henne för allra första gången. När hon kom hit till Mörön och släpptes lös i hagen verkade hon också lugn. Ända tills; Jag skulle rida henne första gången sen hon kom hit, på den stora, stora ängen, hon måste ju ha blitt helt till sig över av någon frihetskänsla. Jag satte mig upp, KABOOOM, utan stigbyglar, helt långa tyglar med en hand, RAKT över ängen MOT huset, mot VÄGEN, omg jag klamrade mig fast, det enda jag tänkte var "Om jag tappar henne nu och hon springer ut på vägen, fyfan det får inte ske!" Fick tag på tygeln, drog till uti bara SATAN åt ett håll med båda händerna, fick henne att svänga och tillslut sprang hon mto en återvändsgränd och jag kunde hoppa av, helt förtvivlad och rädd. En sådan stark häst har jag aldrig någonsin ridit förutom henne. Efter Molly känns ingen häst som en häst, det kändes som att sitta på en shettis när andra försökte dumma sig sedan dess.


Sommar 08 goes sommarhäst då om allt går som planerat !

 
 
Ingen bild

angie

10 januari 2008 19:24

åh, är så sjukt sugen på att rida! det är så mysigt med häst :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av angelica - 28 december 2014 02:21

        Då var man på andra sidan jorden tillslut.  Varit här ungefär 3 veckor.  Känns fantastiskt att göra något annat än Luleå!   ...

Av angelica - 10 november 2014 18:21

Magkänslan har alltid rätt. Ibland går det bara inte att låta bli att vara en idiot. I slutändan var det ändå lika bra!Snart ger jag fingret åt allt här för ett bra tag, det är ungefär det som håller en vid ytan och ingen annan än jag själv som ger m...

Av angelica - 4 november 2014 22:05

        Finns mycket att säga, men blir inte mer. Varför? Magkänslan. ...

Av angelica - 26 oktober 2014 10:47


Av angelica - 28 juni 2014 23:08

Nån här som varit dit?

» My life, your entertainment ♥

Purple hair don't care. LULEÅ

 

Återkommande läsare? ↓

bloglovin

Omröstning ↓

Vad vill du se mer av i bloggen ?
 Klagomål
 Umgänge&Partaj
 Åsikter
 Bloggningstips
 Egopics
 Personlighetstester
 Vardagsbetraktelser
 Smink&Hårtips
 Bus&Hyss
 Tävlingar
 Videobloggar
 Musiktips

Senaste nytt

Kategorier

Tidigare år

Bloggträd

Länkar

Sök i bloggen

Translate

Följ min blogg ↓

bloglovin

Skapa flashcards