Fenomenet att folk "hyllar" baskläder som att de är något speciellt.

Alltså köper typ ett vitt linne, denimblå jeans eller en svart hatt för att sen hävda

"Kolla vad jag har köpt för snyggt på stan idag, det är verkligen så bra, jag har komponerat en suverän outfit"

Jätteintressant...verkligen...INTE. Slöseri säger jag bara.

Det är otroligt underhållande att läsa småbloggar med storhetsvansinne!

Det gäller framförallt de med runt 500-1000 besökare om dagen men som beter sig som att de är lika stora och eftertraktade som Kissie. Starkt överdriven uppfattning, och ofta helt falsk bild, om sig själv och sin roll.

Tack för underhållningen brudar!

Ve och fasa.

Ända sen helgens "bloggpaus" så sinade ideerna totalt. Blogglusten finns och den gnager i huvudet. Dessvärre saknas inspirationen. Ämnen, tankar, åsikter. Oftast rusar tankarna bara fram och man hoppas hinna skriva ner allt innan man glömt bort det. Nu står det stilla och detta är endast rena rama ordbajset, i hopp om att få igång tankarna. Det är tystare än i graven vad gäller tankeverksamhet. Oftast skriver jag upp i mobilen om jag kommer på något att skriva om, då kan jag senare titta om det finns något nice att skriva om. Jag kan lova att jag redan tömt den listan.

Försöker hålla mig borta så mycket jag kan från bloggen vid såna här infall.

Den ska inte smutsas ner med dagligt vardagsordbajsande för sånt finns det i multum redan och jag skulle kräkas på mig själv om jag insåg att min blogg transformeras till en. Vissa gånger har jag skrivit ett inlägg och precis när jag ska trycka på spara inlägg så äcklas jag och raderar det istället. Kan liknas med att skjuta sig själv när man vet att man är zombiesmittad eller något, nämen ni fattar skiten. Det här inlägget kategoriseras som rent klagomål.

FUCK YOU,

IT'S MAGIC

NÄHÄÄ, REEEDAN, ÄRE SANT?!

VAD ÄR CHARMEN?

Vad är det som driver alla tjejer att ta bilder när de solar solarium?

• Är det för att de vill ha en anledning att våga publicera bilder på sig med bara trosor? Bevisa att de *hihi* vågade stänga in sig i maskinen?

De klagar över blekhet och gör allt för att se brunkrämsbruna ut, men varför då fota när de ändå bara ser likblå ut?

Numera kan man lägga till en rosabandet-tjofräsgrej vid menyavdelningarna. Nej, tack säger jag.

-Babyrosa är inte coolt och den stora feta klumpen förstör min blogg.

-Blå bandet, när ska bloggplatsen erbjuda det? Eller det kanske känns som smygreklam för sopporna från blå bandet?

-Jag hade ändå inte köpt nått rosa band på stan.

-Om folk inte fick ett rosa litet band att nåla fast på jackan tror jag att färre skulle donera, folk är egentligen alldeles för egoistiska. Menar, hur många tänker på att lägga ner cash i rödakorsetbössorna på mataffärerna, typ inga, just för att de inte får något, folk köper bandet för att kunna visa att de gjort det, det ger de en ego-boost och därför känns de oäkta.

-Alltså känner jag mig som en hycklare om jag lägger upp det. Inte coolt det heller.

De två cupcakes på bilden får symbolisera två pattar med knölig cancer som rosa bandet hjälper, längre än så kan jag inte tänka mig att gå.

Blev TOTALT överkörd av kvinnan på arbetsförmedlingen idag.

Hon vill alltså att jag ska släppa mitt Djurskötarjobb med timanställning om jag får heltidsjobb som exvis städare. Dessutom vill hon kasta mig på jobb som restaurangbiträde och till mjölkkor på lagård vilket jag inte alls har rätt utbildningskompetens för. 

Dessutom bokade hon möten utan att ens höra om tiderna fungerade. När jag sa att eftersom jag varken har körkort och bor rejält ocentralt till så är det inte säkert jag kan komma på så kort tidsvarsel, redan imorgon, så menade hon att "då kanske jag inte ska vara inskriven hos de eftersom att jag måste vara tillgänglig om jag får jobb!" och "att jag faktiskt är vuxen nu" samt att hon undrade "vad jag ens skulle vara där för annars".

Bara för att jag inte kan garantera på sekunden att jag kan komma direkt nästa dag så har hon fan ingen rätt att predika med den attityden. 

HUR JÄVLA IDIOTISK NEDTRYCKANDE OCH MAKTKÅT FÅR MAN VARA?

(Sug min osynliga kuk)

     Psykologhjälp?

Gå och prata med en psykolog var psykologilärarens råd om mina mardrömmar.

Något trauma eller stress kan ha triggat igång det om jag minns rätt?

    Nej, tack!

För mig är det ofta ett nederlag att söka hjälp.

Det är vekt och på något sätt slött. Jag anser att allt oftast löser sig självt, antingen genom att man själv jobbar hårt för sig själv med problemet eller så är turen och ödet där och hjälper till. Man ska inte ta allt så hårt och allvarligt eftersom saker tenderar att bli förstorade i onödan.

  Mardrömmarna är min överman.

Sakta och bitvis förlorar jag greppet om hoppet att bli av med de. Den otroligt starka känslan av hopplöshet har jagat mig lika länge som mardrömmarna har våldtagit mitt sinne. Den senaste tiden har jag börjat identifiera mig med dessa sömnbesvärande ting, jag känner att de börjar bli en del av mig och det är denna snarlika känsla av acceptans som fått mig att tappa både grepp och hopp. För så snart man accepterar det så vet jag att det inte finns något stopp.

     De tar numera en väsentlig del av mitt liv.

Innan jag somnar funderar jag på hur rädd jag kommer att vara, om jag kommer att vakna av en hemsk dröm eller inte. Många gånger låter jag en lampa vara tänd för att att jag ofta halvgår i sömnen och inte vet vart jag är, jag försöker ligga steget före en panikartad sömngång.

När jag vaknar så är de dystra känslorna från drömmarna kvar i humöret. Sakta men säkert dyker x antal färska minnen av vidriga mardrömmar upp och jag drar en suck över att de är kvar...

   Nu har jag mejlat nån psykologtant.

Kan inte hon ge mig nå bra råd så får jag mejla vidare till nån annan. Jag tycker inte om pressade situationer och att fysiskt be om råd skulle kännas som att bli ställd mot väggen och korsförhörd som en och annan brottsling. Nej, ni vet att det finns annat folk i stort behov av hjälp och deras tid ska jag inte snylta på.

   Knäcka en pepparkaka i tre delar eller önska kl 22.22?

Jag längtar så innerligt efter en fin eller rolig dröm... Jag har så länge hoppats på att det ska ordna sig, men nu har jag inte mycket hopp kvar.