Bland annat så har jag inte skrivit om mitt nyårslöfte. Mitt först nyårslöfte ever. Fjanterier med nyårslöften har jag tänkt, folk har de bara för att känna sig duktiga. Går in halvhjärtat och misslyckas. Jag gjorde mitt för mitt eget bästa och för att jag var halvhjärtad. Singel ett år var löftet. Inte för att knulla runt förfan utan för att jag visste att jag behöver hämta mig. Folk skaffar ju nya nästan direkt, som att en jacka har gått sönder och de behöver en ny; kollar vad som finns och tar första bästa. och så snurrar hamsterhjulet ett tag till. Innan det stannar för att jackan gått sönder igen och de behöver nytt.

Jag har stort utbud av jackor som erbjuds mig, men jag är kräsen så då går jag hellre naken. Umgås med jackor är nog det roligaste som finns, de är så jävla bra och bekväma att hänga med, speciellt att festa med. I och med mitt jobb är det ju som att gå i gallerior hela dagarna. Den ena jackan efter den andra, men ingen duger och det är kallt ute nu. Min förra jacka är second hand nu. Jag är också en jacka men ingen har min jacklapp..

Snart "firar" min sömnstörning fem år. Fem jävla år, jävla jävla jävla. Har upplevt fler mardrömmar än folk i regel gör på en livstid. Tusentals. Utan att överdriva. Men jag fick hjälp halvt motvilligt för 1½ år sedan, och detta år har varit lugnt. Förut drömde jag alltid att jag flög, det var amazing. För ett tag sen drömde jag det igen, snacka om att jag blev förvånad! Man blir tokig av att inte få sova. Google är min bästa vän, och propavan. Troligen så är jag rätt härdad av mardrömmarna, så mycket fruktansvärda saker man "upplevt". Sånt kan man få av trauma. Mitt var att en person dog och snart är det också fem år sedan.

Det här är bakgrunden på min datorskärm, då vet ni det onödiga, grattis och god jul.

Tydligen saknar folk mitt bloggande, jag har tänkt att det nog inte är så. Jag saknar drivet, jag har inget som kickar igång mig. Tappade blogglusten för nästan exakt två år sen, pga trouble i privatlivet. Sen kom det inte tillbaka, och det känns så jävla dåligt. Det var som att tappa andan och inte få tillbaka den, exakt jävla så känns det. Vart tog min luft vägen?

Mitt huvud tänker mycket. För mycket. Fast jag stänger bort det ofta, för jag orkar inte med det. Avbryter alla meningar i huvet. För jag går igång för mycket annars, blir för exalterad. Förut hatade jag bloggar med mycket bilder, så jävla lame tyckte jag. Men vet ni vad, att jag orkar inte skriva, jag orkar inte behöva erkänna vad jag tänker. Det är bara jobbigt. I en bild kan man drömma sig bort, känna tanken. ballebajsmajskolv

Gör som havet, våga