Direktlänk till inlägg 3 maj 2010
Jag och Amanda
Eftersom jag inte gick gymnasiet i Luleå och bor i en amish-by där ingen bor förutom älgar, så vet jag knappt vilka folket är i min hemstad. Jag kan känna igen folk ibland, men jag då vet jag oftast ingenting om de. (Vilket kan ha bidragit till att fredagen beblandades med knarkare/kvinnomisshandlare innan någon som visste bättre berättade ?)
Lite som att jag lever i en liten bonde-bubbla med bara mina vänner inuti den och djur på tankarna, och att och att ingen vet vem jag är. Trodde jag. Fram tills i helgen då jag fick höra från Amanda som jobbade på McDonalds att när hon pratade med besökarna och råkade komma in på ämnet mig och min blogg eller liknande så kunde det bli "Aha, angelicato, känner du henne? Hon är ju frän!"
Främst gäller det då åsikter. Tycker jag något så tvekar jag inte på att banka ner det på tangenterna. Vad jag tycker SKA framgå TYDLIGT. Det ska inte vara luddigt, kossigt, mjölkigt. Då blir jag förvirrad och/eller äcklad.
Fast jag kan också tänka mig att folk stör sig här. Just för att jag ofta wainar på saker och ting. Tjejer i allmänhet kanske, vad vet jag. Däremot kommer jag inte att gå för långt, det är inte min grej. Jag drar min gräns vid att hänga ut "privata" personer, däremot publika personer som typ storbloggare, artister, någon som det pratats om mycket på tv/tidning, de har jag inget emot att ordbajsa om. Omkring de så finns det ju redan så mycket ordbajs så då blir inget jag skriver personligt.
Magkänslan har alltid rätt. Ibland går det bara inte att låta bli att vara en idiot. I slutändan var det ändå lika bra!Snart ger jag fingret åt allt här för ett bra tag, det är ungefär det som håller en vid ytan och ingen annan än jag själv som ger m...